Det här med att gå över tiden är ju en ny erfarenhet. Fick ju Gustav 8 dagar innan och Elsa precis på dagen men nu går jag över. Det var jag inte direkt inställd på och det sätter mitt tålamod och mina känslor på prov. Många känslor minst sagt, mest oroliga.. Blir nojig på engång jag inte känner så mycket rörelser i magen och tänker att det här inte kommer att gå vägen. Samtidigt vet jag att det är vanligt att gå över tiden och att det för det mesta går bra. Men det ÄR tungt både psykiskt och fysiskt att bara gå och vänta och känna efter efter minsta tecken på att det hela ska sätta igång! För det är vad man gör hela tiden,,väntar, känner efter, suckar, längtar, blir otålig, känslig, trött, störd på alla som ställer samma fråga "ingen bebis än?", hoppas och skiter fullständigt i den smärta som väntar trots att den har varit min stora skräck fram tills nu! Just nu vill jag bara att DU ska komma ut!!! 

Idag skulle du ha kommit ut!! Men du verkar trivas därinne i mig och visst det är väl ok men jag börjar tröttna ordentligt nu!

Att vara gravid är som bekant inte min favoritsysselsättning! Tycker mest det är en jobbig låååång väntan! Men om jag ska säga nåt som jag ändock gillar så är det sparkarna och rörelserna i magen! Det blir liksom lite mer verkligt när man känner dem! Dock oroligt också då samma vanliga mönster av rörelser inte känns.. I magen just nu är det full fart och jag kan inte låta bli att förundras över vem det är som skapar allt?

 En "rörelse" jag dock ogillar skarp är då det lilla livet hickar!!!! Det är obehagligt och drygt och inget jag kan få stopp på. Och det är ofta det hickas nu..suck! Men nu är det inte långt kvar tills vi ses kära vän så det är väl bara att stå ut.. ❤️