comfortably numb


nu vet jag precis var vi står, du och jag.
Efter förra veckan känns det ganska klart.
Många har frågorna varit i mitt huvud..men nu är det klarare.
Många gånger har jag gråtit, så många tårar. Överallt.
Tårar i soffan, i duschen, vid köksbordet, i ensamhet och tillsammans med någon annan som fått lyssnat till mig, i telefonen med min bror, som jag alltför sällan pratar med, men som ringde då han förstod att allt inte stod rätt till och gav mig några väl valda ord.
Men jag är klar med gråtandet nu.
Någonstans lågt därinne finns tårarna fortfarande kvar det vet jag,
men jag har accepterat detta faktum nu och det är dags att gå vidare.

Vad jag gjorde var att jag för en gångskull stod upp för mig själv,
satte ner foten och sa stopp.
Jag vet att det var rätt beslut trots utgången och kanske borde jag ha gjort det tidigare..

Vad är respekt, var finns förståelse för att det finns fler människor runtomkring som också bär på tankar och åsikter som också kan vara rätt och riktiga?
Jag har av respekt för att inte såra andra människor lärt mig att man ibland måste vara tyst..
för om jag yttrar det jag tänker så kan det såra och till vilken nytta är det?
ingen mår väl bra av att bli sårad, finkänslighet vad är det?
Kommentarer svider.

Månader har gått, det är också ett faktum...vad är det som händer? Varför?
Jag har så många gånger svalt stoltheten framför vänskapen, men nu är det någon annans tur..
jag vet nu vad som inte betyder mest i allafall.
Men vad beror det på stolthet eller feghet?
Jag var inte längre bort än några hundrameters gångavstånd..

Jag står fast, orubblig. Jag går vidare, accepterar det som är och ser framåt,
dock med ett ledset hjärta.
...

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0