Det här med att gå över tiden är ju en ny erfarenhet. Fick ju Gustav 8 dagar innan och Elsa precis på dagen men nu går jag över. Det var jag inte direkt inställd på och det sätter mitt tålamod och mina känslor på prov. Många känslor minst sagt, mest oroliga.. Blir nojig på engång jag inte känner så mycket rörelser i magen och tänker att det här inte kommer att gå vägen. Samtidigt vet jag att det är vanligt att gå över tiden och att det för det mesta går bra. Men det ÄR tungt både psykiskt och fysiskt att bara gå och vänta och känna efter efter minsta tecken på att det hela ska sätta igång! För det är vad man gör hela tiden,,väntar, känner efter, suckar, längtar, blir otålig, känslig, trött, störd på alla som ställer samma fråga "ingen bebis än?", hoppas och skiter fullständigt i den smärta som väntar trots att den har varit min stora skräck fram tills nu! Just nu vill jag bara att DU ska komma ut!!!